På själva nationaldagen hade Johan Palm turnépremiär i Malmö. Ett entusiastiskt ungt band ackompanjerade en något osäker och oroad Johan Palm, som ändå övertygade ju mer han blev varm i kläderna. Under turnén kommer den här gruppen säkert att göra ett alltmer gediget intryck.

Det var sol mellan molnen men ganska kyligt i skuggan, när bandet drog igång klockan fem på eftermiddagen i Malmö Folkets Park. På tok för lite natt för en rockkonsert. De avverkade raskt merdelen av låtarna på debutalbumet, som kom för bara några veckor sedan.
Detta var gjort på blott en halvtimme, inklusive extranumret.

Det var för kort. Folkparksspelningar brukar i och för sig inte vara särskilt långa. När jag var rockrecensent var snittet sådär 45 minuter, vilket förmodligen inte har ändrats sedan dess. Men 30 blev lite snöpligt.

Jag hade innerligt föredragit om de vågat dra ut ordentligt på några av låtarna, exempelvis den tunga och känslofylldaAll the time in the world, som de tyvärr brände av lite väl tidigt i konserten. Den kom som sådär tredje eller fjärde låt, den plats som de flesta rutinerade band brukar ge åt sin monsterhit (så gjorde t.ex. Eagles med Hotel California på sin Malmökonsert nyligen).
Där borde de alltså snarast ha placerat singellåten Emma Lee.

De hade i och för sig sträckt ut den sköna balladen litegrann, men om de lagt den senare på konserten, rentav som slutlåt före extranumret, kunde de göra en tiominutersversion som hade frälst publiken.

Jag var också förvånad över att de inte gjorde någon enda cover. Enbart låtar från CD:n. Det blev lite enahanda, som om turnén inte vore mycket mer än reklam för skivan. Speciellt eftersom Johan blev känd genom sina innerliga covers i TV-programmet Idol vore det inte fel alls om han gjorde någon egensinnig cover även på turnén – en av låtarna han framförde i Idol, eller någon helt annan personlig favorit.

Band av jämnåriga
Men det fanns mycket annat som satt helt rätt. Framför allt bandet, som består av idel musiker nästan lika unga som Johan. Ofta brukar unga nykläckta stjärnor omges av gamla rutinerade studiomusiker, men det blir mestadels själlöst och alienerat.

Detta unga gäng begick en självklar syntes med Johan och den riktning han ville ge sångerna. Det märktes att de var överförtjusta att vara med på resan.

Rock, inte pop
Så här på turnépremiären satt förstås inte allt som tegelstenarna i en mur, men ändå var det förvånande solitt och övertygande. Entusiasmen ersatte med råge diverse fadäser. När de under turnéns fortsatta förlopp spelat ihop sig lite till kommer det att hänga ihop och ha en riktigt yster slagkraft. Och det kommer att bli tveklös rockmusik, vilket redan denna gång var uppenbart.

Johan har ett rockband, inte ett popband. Dit strävar också deras tolkning av låtarna. Det ska skramla och det ska vara eftertryck. Med detta för ögonen blåste de liv i varenda låt, alldeles oavsett hur jönsigt ett och annat parti av en och annan låt lät på skivan.

Henrik helgjuten
Här måste Henrik Palm, Johans bror, särskilt nämnas. Han hade en scennärvaro och en skön påflugenhet, som om han inte gjort annat i livet än stått på scen. Poserna, gitarrspelet, stödsången, gesterna – han slet med samma energi som förtjusning för att höja konserten så mycket det gick.
Jag kan förstå att Johan absolut ville ha honom med.

Det märktes också att Johan tog väldigt stöd i sin bror. När Henrik en kort stund satte sig borta vid trummorna dröjde det inte många sekunder innan Johan oroligt sneglade åt hans håll. Henrik är oumbärlig för att Johan ska mäkta denna gigantiska utmaning.

Johan hämtade sig
Johan själv var som sagt lite vag precis i början av konserten, men hämtade sig snabbt. Han sparade inte ett dugg på rösten, vilket annars vore en trygghet. Konserter tar på stämbanden, så en röst som inte har härdats i åratal kan plötsligt svika – och då står man där.

Men jag tror just att modet att sjunga ut är vad som ger rösten kraft och ork. Johan sjöng sannerligen ut, och klämde så gott han hann på toner och fraser.
Den snabba kavalkaden av låtar, bitvis nästan som en medley, gav honom inte särskilt mycket tid att suga på sångerna och knåda fram den emotionella förhöjning som han redan i Idol visade sig vara fena på.

Återigen en följd av den korta konserten. De bör nog sikta på att tänja ut den till sådär 45 minuter, för att den ska få allt liv den bär i sin potential.

Dock, de ögonblick Johan hade till sitt förfogande kunde han utnyttja, stundtals med bravur. Han visste var han skulle accentuera och var han behövde explodera, oavsett vad det månde göra med tonsäkerheten. En riktig rocksångare.

Han rör sig inte lika övertygande. Där ska han nog snegla på sin bror lite till. Fast Henrik inte är stjärnan kan han sturskt sträcka ut poser och gester som om han redan vore en legend.

Johan har det definitivt i sig. Han behöver nog bara komma loss lite till och låta överjaget ta rast under framträdandena. Släppa loss, som det heter. Våga vara ohämmad, ryckas med helt av de känslor han vill uttrycka i sångerna.
Sjunga från magen – inte framför allt tekniskt, utan i meningen att hämta sången djupt ifrån sitt inre. Det är bara på ytan som tvehågsenheten kommer och sätter upp hinder.

Jag har för mig att den berömda sångpedagogen Torsten Föllinger brukar insistera på att man ska hämta sången ända nere från skrevet. Han har mest undervisat klassiska sångare, men det idealet är perfekt för just rocksångare. Därifrån kommer den urkraft som kan överväldiga en hel arena.

Det fanns stunder under konserten när Johan hade dylik botten och genast slog kraften i hans artisteri till. Han är ivrig och läraktig, så han hittar nog dit under turnén. Då kommer han, i radarpar med brodern, att översvämma publiken.

Egnare låtar
Jag hoppas att de också ska våga skriva helt egna låtar, förmodligen helst och bäst i par. Vad de helt själva har att säga, och hur de vill uttrycka det musikaliskt, överträffar plättlätt vilka schlagerkompositörer som helst – även vad gäller kommersiellt genomslag.

Det finns en missuppfattning i musikbranschen om att musiker måste prestera hit efter hit, till varje pris. Men för fansen är det personlighet och ärlighet som gäller. Publiken vill möta människan Johan Palm och se hans eget inre välla ut till allmän beskådan. Om så sker blir låtarna klassiker även om de inte toppar singellistor.

Det är klart att några hittar också behövs, men de är farliga om de inte stämmer helt överens med artistens särart och utstrålning. De måste kännas äkta. Annars glöms artisten bort och det enda som fastnar hos publiken är diverse trallvänliga refränger, som ingen tar på allvar.

Johan vill och kan mer. Det märks ständigt på honom – under framträdanden, intervjuer, när han signerar skivor, eller vadhelst – att han är en ständigt reflekterande människa, en iakttagare och grunnare. Det vill vi få inblick i genom hans musik. Vad är det han ser, undrar och konstaterar?
Det bör hans musik utforska.

Jag vågar lova att om skivbolaget vågar släppa loss honom i den riktningen kommer de faktiskt att tjäna ännu mer pengar på honom. Och vad som är etter viktigare: han kommer att vara mer överens med sin artistiska gärning, och därmed bli än mer överväldigande.


Oändlig signering
Konserten hölls i Folket Park mitt i Malmö och den var gratis, så jag hade räknat med hur mycket publik som helst. Men det var det inte. Jag är dålig på att räkna sådana mängder, men det var fråga om hundratal snarare än tusental. Fast grässlänten framför scenen hade en begränsad yta var det gott om lediga fläckar på den.
Kanske var det en anledning till Johans inledande osäkerhet. Hade han hoppats på en större publik?

Men fansen fanns där. De stod tätt packade framför scenen och skrek och filmade med sina mobiler och kastade upp teddybjörnar och snask. Det var riktigt livat.

Och efter konserten, som var lite i kortaste laget för den katarsis som varje föreställning behöver åstadkomma, då skyndade alla fans att ställa sig i kö för att få T-shirts, CD-skivor, affischer och allt möjligt annat signerade av Johan.
Kön blev lång som Midgårdsormen.

Johan visade ett oändligt tålamod med den långa kön av fans. Han inte bara signerade allt vad han orkade, utan lät sig fotograferas med var och en, växla några glada ord, kommentera ditten och datten – och hela tiden se ut att trivas som fisken i vattnet. Inte pompöst alls, utan som om fansen var kompisar och det hela var en sommardag vid stranden.

När jag gick därifrån hade han hållit på med detta i en timma och inte tröttnat ett dugg. Imponerande.

Tidningarna är slöa. På söndagsförmiddagen är det fortfarande bara Expressen som har en recension av konserten på sin hemsida. Inte ens Sydsvenskan, som är hemmahörig i Malmö, har fått upp någon recension.

PS: Klicka på bilderna för att se förstoringar av dem.